BarcelonaLetters: Antiguos

Att vara tillbaka.

Att gå vägen till skolan, och fötterna vet precis vart de ska.

Att gå på matshopping och veta precis vart allt finns.

Att förstå språket.

Att känna sig hemma.

Fast borta.

Det är en himla märklig känsla att känna sig så hemma i en stad som man i september inte kunde någonting om, förutom en kyrka och fotbollsfakta.

Nu går vi här, återigen, som "de rutinerade". Vi som ska visa, kunna och berätta. Och det är just det vi kan. Och det är det som är så himla konstigt. Jag vet mer om Barcelona än om Malmö.

Och jag minns min första dag här så väl. Jag hade träffat Hanna innan, eftersom vi delade taxi påväg från flygplatsen och jag kände att jag redan hittat en vän i henne. Vi var där tillsammans med typ 30 andra nya, som var lika lost som vi själva. Alla hade oroliga och nyfikna blickar. Vi kastades in i spanskan direkt, och jag minns hur lite jag förstod av det där välkomstmötet. Men redan då bestämde jag för mig att jag ska lära mig det här jäkla språket flytande. Det var ju det enda sättet liksom, om jag inte ville känna mig sådär korkad igen. Lärarna presenterade sig, och vi fick smaka gazpacho uppe på den förvånansvärt fina takterassen som man bara sett på bild. Man pratade med olika människor och gick igenom allt det där klassiska. Typ namn, ålder och land. Fantastiska konversationer. Och hela tiden stod det gamla elever i bakgrunden och fnissade åt gamla minnen, pratade och hade det hur kul som helst eftersom de inte setts på ett tag.

Just där och då undrade jag hur det skulle kännas att vara "hemma" här. Jag avundades de där eleverna som hittat vänner, pratade språket och hade det så roligt och avslappnat tillsammans.

Igår var det ombytta roller. Jag och mina vänner var plötsligt "de gamla". Vi hade världens kramkalas när vi sågs, började direkt snacka om gamla skämt och hade hur jäkla roligt som helst. Och där satt de nya, med oroliga och nyfikna blickar. De tänkte förmodligen precis samma tankar som jag gjorde i september.

Det blev en jätterolig förmiddag. Vi hade aktiviteter för att lära känna alla nya, och det har kommit många roliga människor som ska bli kul att umgås mer med. Roligt! Lite nya som bor på studenthemmet och många olika nationaliteter.

Vi hade långlunch, och såklart gick vi till vårt favvo-ställe för att verkligen känna att vi var tillbaka. Cup & Cake! Duuh! De kände igen oss när vi gick innanför dörrarna! Haha! Stammisar?

Jag, Thea och Rebecca åt en god lunch innan vi promenerade tillbaka för att ha två långa eftermiddagslektioner. Welcome back, liksom! Haha! Vi slutade sedan klockan 16.30 och gick inom mataffären för att fylla våra ekande kylskåp. Och gissa vad det blev till middag? Jag har ju klagat lite på min egna fantasi, då jag bara ätit samma tre rätter i tre månader. Omelett, sallad och pasta. Men när jag väl stod där i butiken så gick fötterna automatiskt till salladsgången, så det blev det. Yay mee.. Så mycket med "nytt år, nytt käk". Det är iallafall nyttigt... Piffade faktiskt till det med lite kyckling också. Gourmet!

Sedan bestämde vi oss för att ha några timmars siesta innan det var dags för välkomstdrink. Vi var faktiskt riktigt taggade igår! Kul när alla nya är med! Vi var på Quilombo, en jättemysig bar med livemusik. Dock blev det att vi mest satt tillsammans med gamla gänget. Vi har ju så mycket att prata om, hah! Det blev iallafall en trevlig kväll med mycket musik och skratt!

Vaknade 10.15 idag. Valde att inte sätta alarm eftersom vi varit lediga idag. Det är Spaniens variant av trettondagen, vilken ju betyder att allt är stängt. Solen strålade in genom mina fönster, men jag låg kvar i typ 1 timme till bara för att mysa. Sängen må vara värdelös, men när man väl ligger där och snokar, så ligger man gärna kvar en stund till. Där och då fick jag en liten märklig hemlängtans-dipp och blötte ner hela kudden med tårar innan jag tillslut sa till mig själv att ta mig samman och gå upp. Jag vet inte vad det är med mig och "första dagarna". Samma i september. Trots att jag har så kul, så många vänner och älskar att vara här, så måste de där känslorna fram. Ångest inför framtiden och vad jag ska göra då. Saknaden av familjen hemma, och paniken över att det bara är några månader kvar. Det är en så konstig känsla som de flesta här delar. En känsla som är svår att förstå om man inte varit med om det.

Tack och lov gjorde jag, Rebecca och Hanna planer för eftermiddagen. Vi möttes vis skolan klockan 13 och sedan gick vi den dryga timmes-promenaden ner till stranden. Solen har skinit från morgon till kväll, 17-18 grader på soltermometern och en perfekt dag för att bara prata skit med favoriterna. Vi satte oss på strandpromenaden och bara hade det gött i solskenet i några timmar. Pratade om allt och skrattade en himla massa. Det behövs inte mer än så för att man ska må fin fint! Och det är svårt att inte älska denna stad när man sitter där i solen, bland palmerna, på en av världens coolaste stränder, och med ståtliga W hotel i ögonvrån. Hur vackert kan något vara egentligen? Svårt att slita blicken! Och vi kan ju inte låta bli att längta efter några grader till så att vi kan gå på stranden på riktigt! Förhoppningsvis kommer det extra tidigt i år! Gärna i mars om jag får önska!

Vi gick sedan halva vägen tillbaka innan vi delade på oss och tog metron sista biten. Redan nu har jag gått fler steg än vad jag gjorde på en hel vecka hemma. Haha! Nä men nästan! Skoskavet kom som ett brev på posten!

Ikväll ska vi ha middag på residenset tillsammans, och sedan blir det nog en filmkväll för min del. Nerver, känslor och intryck tar mer krafter än man tror.

Imorgon börjar vi tidigt, och har aktiviteter hela dagen. Så då får nog bloggen vila. Men nu är jag iallafall igång igen! Hoppas ni fortfarande vill hänga med på äventyret!