Blir det någonsin lättare?
Personligen tror jag att jag är en av de människorna som har en liten tår-bank som ligger redo att tömmas så fort jag ska säga hej då till någon som betyder. Och imorse bestämde den sig för att vara extra aktiv. Så fort jag så mycket som tittade på hunden, så grät jag. Och när jag skulle krama om syster, då grät jag. Och sedan när det var dags att vinka av mamma och pappa på Kastrup, ja då rann tårarna så mina medresenärer nog trodde jag varit med om världens mest traumatiska upplevelse. Och för att verkligen tömmas ordentligt så blev det några extra tårar när jag satt och väntade också...
Sån är jag. Jag gråter. Jag hatar att skiljas från de som betyder allra mest. Även om jag vet att de är tre timmar bort, de har det bra, och mitt livs äventyr pågår bara en flygstund bort, så är det inte min grej att säga hej då. Det är väl bara att acceptera, I guess. Lite tårar kan inte skada. Och lite blickar kan man stå ut med. Extra komiskt blev det är både jag och mamma stod där och grät mitt i säkerhetskontroll-kön. Men det bjussar vi på! Eller hur, mamma?
Idag var det inte min morgon. Flygrädslan plus allt ovanstående är ingen bra kombo. Addera den sjukt turbulenta resan som jag genomled sist, så mådde jag sisådär. Krävdes mycket för att jag tillslut skulle lugna ned mig, och ta mig samman. För det är ju bara transportsträckan till mitt Barca-liv. Om det bara kunde gå in i mitt lilla huvud en gång för alla. Come on Brain!
Tack och lov var det en väldigt lugn flygning idag. Inte alls turbulent, och jag var så sjukt trött av alla nerver att jag bara satt där och lyssnade på podcast hela vägen med stängda ögon. 2.30 tog det, och sedan touchdown Barca..
Och om vi säger såhär... VÄDRET ÄR AMAAAAAZING!!!! ÅÅh vad jag älskar detta klimat! 4e januari, och man landar till 19 grader och strålande solsken. Alltså, förstår ni hur förbannat najs det är när man kommer från blåsiga och regniga Sverige? Jag skickar lite sol till er!
Det blev sedan transferbuss och taxi hem till studenthemmet. Konstig känsla att åka genom staden som man nu känner så väl. Och tanken slår en att för ett dygn sedan, just nu, så var jag ute med hunden i vinterskor och omatchade kläder i kalla Skanör och bara var hemma. Och nu är man här. Tillbaka i den andra världen. För det är just så man kan beskriva det. 2 världar. En hemma-värld. Och en hemma-fast-borta-värld.
Jag hamnade lite i mina egna tankar där, på hem och "hem". Men när jag kom innanför dörrarna och mötte alla mina vänner, så var all ångest som bortblåst. Mina fina vänner! Åter tillsammans precis på rätt ställe, i rätt land. Som jag saknat dem och alla våra konstiga skämt och samtal!
Lika mycket som jag älskat att vara hemma hos min familj, så har jag saknat det som jag nu har här. En känsla man nog bara förstår om man upplevt det.
Så mycket vi hade att prata om! Det blev en lagom 2,5-timmes middag med prat och skratt innan vi nu delade på oss för att ta igen sömn och få ordning på alla våra prylar. Vi är sjuuuukt trötta allihop, och imorgon är det skola. Så det blir chillekväll på rummet, med lite sport på datorn och sedan sova. Efter dagens alla nerver och intryck så lär jag sova gott!
Så hur mycket jag än hatar att säga hej då, och oavsett hur många tårar som ligger på lager, så är det något man bara måste ta sig igenom för att komma någonstans. För att komma hit, och för att kunna uppleva allt detta. Jag är en gråtare, och kommer nog alltid att vara det.
Men det är mitt sätt att visa min familj hur mycket jag älskar dem. Och alla andra på Kastrup också för den delen...
/J
Alltid väsk-kaos...
Ett litet kollage jag gjorde imorse för att sammanfatta mina känslor :)
I'm back!
Rummet stod kvar! Extra fiffigt och rosa!
Utsiktsbilden som är ett måste!
Mamma och jag köpte ett litet "deconstructed" ljusarrangemang som jag satte ihop på plats!
I love it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar