Det livet man byggde upp i Barcelona, helt på egen hand utan hjälp av varken föräldrar eller annan ansvarig, är nu lämnat och är ett avslutat kapitel. Jag tror inte att man på något sätt kan förbereda sig för den känslan som sköljde över en när man satte sig i taxin mot flygplatsen.
Det var som en enda stor blandning av känslor. Man kände sig lite tom, nostalgisk, förvirrad och ledsen. Men när jag vaknade i lördagsmorse kände jag mig också glad. För någonstans i kroppen kändes det rätt att åka just denna dag. De flesta av mina vänner som jag startade äventyret med, åkte samma dag, i samma taxi. Det kändes bra att vi börjat det tillsammans, och nu skulle vi avsluta det tillsammans. Jag accepterade faktum att min EF-utbildning var över och jag längtade plötsligt hem. Jag kände att det inte var omöjligt att jag en dag, relativt snart, skulle kunna åka tillbaka till Barcelona. Men just i lördags, när alla lämnade tillsammans, kändes det helt rätt att sätta sig på planet hemåt.
Och vilken hemfärd det blev. Jag tror inte en enda grej gick som det skulle fram tills dess att jag mötte mamma och pappa på Kastrup. Herregud.
Det hela började på morgonen i lördags. Jag sov lite halvkass eftersom magen var full av flygfjärilar, och låg ganska länge och tittade runt i rummet innan klockan ringde. Sista natten på residenset. Sista gången jag låg där och stirrade i taket. Sista. Det kändes hur märkligt som helst.
Men upp kom jag ganska tidigt och duschade, sminkade och piffade mig. Packade det sista och hade lite slagsmål med väskorna för att få ihop dem. Men det gick tillslut. Tack och lov. Hade blivit lite knivigt annars.
Klockan 9.00 stod jag, Janne, Helle och Cajsa redo utanför porten. Vi lämnade våra nycklar till Joanna, och kramades i den 25-gradiga värmen. Rebecca, som skulle vara kvar en vecka till, följde med oss ut för att vinka av oss, och det blev ett tårfyllt hejdå. Alltid lika svårt att säga hejdå.
Taxin var beställd för 3 personer (Janne åkte med EF-transfer) och 5 stora väskor, till klockan 9.15. När hon blev 9.30 stod vi fortfarande kvar utanför porten och blev mer och mer stressade. Men tanke på att vi hade så mycket prylar, så kunde vi inte bara vinka till oss vilken bil som helst. Så vi blev lite nervösa.. Dagens första problem. Som tur var kom han några minuter senare och räddade upp situationen. Ännu en gång "spanish time" antar jag. Efter 9 månader borde vi ha lärt oss att boka taxin 15 minuter innan vi behöver den, för nog fasen är spanjorer alltid sena.
Men iväg kom vi. En halvtimme senare gick vi in på terminal 1 och tvingades dela på oss då vi hade olika ställen för incheck av väskorna. Jag och Cajsa hade samma flight, så vi gick tillsammans, medan Janne och Helle gick åt ett annat håll. Vi bestämde oss för att vi skulle mötas i TaxFreen så fort som möjligt, så vi sedan kunde gå i affärer och käka lunch tillsammans utan stress.
Här uppstod problem 2. Cajsas väska gick iväg utan trubbel, och även jag fick iväg min ena bag hur lätt som helst. Sedan skulle jag betala till ett extrabagage på plats. Då hör det till historien att jag försökte köpa till ett extrabagage redan dagen innan när jag checkade in på flygbolagets hemsida. Allt gick bra fram tills jag skulle betala. När alla siffror var inskrivna fick jag ett felmeddelande, och köpet avbröts. Men, pengarna drogs. Men hjälp av mamma och pappa hemma, försökte vi igen på flygbolagets uppmaning. Och pengarna drogs åter en gång, men fortfarande inget bokat bagage.
Då sa de att jag skulle köpa till det på plats, och de skulle sätta tillbaka pengarna fortast möjligt.
Men väl på El Prat började det strula. De tog inte mitt kort. Jag hade pengar på det, men det nekades. Vi provade nog 6 gånger innan vi testade Cajsas kort. Även det nekades. Det var fel på maskinen. Då säger jag att jag kan betala cash om det finns en automat i närheten. Men de säger att flygbolaget inte tar emot cash, då de inte har representant eller kontor i Barcelona. Paniken började... Vad jag än sade, så meddelade de bara att det inte gick vägen. Pappa satt hemma i Sverige och bråkade med flygbolaget, jag hade mamma på luren samtidigt som jag blev mer och mer ensam och gråtig ju längre tiden gick.
Tillslut var jag helt säker på att jag skulle behöva ta en annan flight. De hade inget postkontor, så jag kunde inte skicka hem väskan. Inte heller ett saferum där jag kunde lämna den och någon kompis kunde hämta den. Domen var att om jag lämnade väskan, så var innehållet förlorat. Och den innehöll alla mina ägodelar förutom mina kläder.
I dryga 1,5 timmar stod jag där och dividerade på spanska med damerna bakom disken. När det var 10 minuter tills min gate stängde stod jag med 4 av cheferna på Barcelonas flygplats runtomkring mig. Då hade jag sagt hej då till Cajsa, så att hon inte skulle missa planet.
Tillslut går de med på att jag ska få betala kontant ändå. Och då jäklar blev det fart på kalajset. Jag torkade tårarna, lade benen på ryggen och sprang tillsammans med en anställd från flygplatsen genom VIP-kön på säkerhetskontrollen, tjoff tjoff tjoff, förbi alla andra. De erbjöd mig att bli skjutsad med golfbil till gaten, men med 7 minuter kvar tills boardingen stängde, gick det snabbare att springa. Så jag fortsatte min löptur till B28. Jag anlände flåsande och genomsvettig, samtidigt som mitt namn ropades upp. Jag hann!
Det var det sjukaste jag varit med om på en flygplats. Men på planet kom jag med Cajsa bredvid. Jag hann inte ens känna efter hur nervös jag var för själva flygturen. Upp upp och iväg. Det gör lite ont i hjärtat att jag inte fick säga hej då till Janne och Helle, men nu har vi iallafall ännu en anledning att ses igen.
Flygturen började lugnt, och jag var nog ganska utmattad, för vi satt bara och vilade båda två. Däremot blev det en jobbig andra timme då det var turbulent som tusan. Flygvärdinnorna och alla resenärer tvingades sitta fastspända i ungefär en timme, samtidigt som piloten gjorde vad han kunde för att göra det så okej som möjligt. Inte min favvo-timme i livet, men det gick bra. Nu vet jag att jag överlever det med.
När vi landade efter 2:55h pustade vi ut. Cajsa hade då en conecting flight till Göteborg, så vi tvingades att säga hej då. Jag gick och hämtade mitt problematiska bagage, och sedan mötte jag mamma och pappa i ankomsthallen. Där stod det och väntade med röda rosor, och mina tårar sprutade. Som jag saknat dem! Vi kramades länge innan vi begav oss hemåt.
Det blev väldigt uppenbart att jag inte längre var i Spanien. Jag gick från 34grader, till 14 och regn. Välkommen, liksom. Det kändes konstigt att byta ut storstadsdjungeln mot ett platt, grönt och relativt folktomt Skanör. Det kommer nog ta ett ganska bra tag innan jag vänjer mig vid detta livet igen.
Det är som en enda stor mix. Mina tankar är delvis kvar i Barcelona, på EF och tillsammans med mina vänner. Men jag njuter också av att vara här med mina föräldrar, nära och kära, i mitt gamla rum. Jag upptäcker hela tiden saker som förändrats. Jag har hoppat över en hel säsong. Sist jag var här låg här ett vitt täcke av snö, och nu är det vår. Som att vända blad helt och hållet. Det har byggts hus, bebisar har blivit flera månader gamla och personer har gått ner 10-tals kilon. Det är inte samma som innan den 7 september. 9 månader har gått. Och det har gått så förbannat fort. Jag kan tänka tillbaka till tiden innan min resa. Och nu är den över.
Min personliga resa har bara börjat, men just detta specifika äventyr är över. Och tro mig, det har varit det bästa äventyr jag någonsin kunde åkt på. Med facit i hand är det definitivt det bästa beslut jag tagit i mitt liv, so far, och jag ångrar inte en enda grej.
Jag har vänner i hela världen, jag har sett otroligt mycket, upplevt en massa, bott själv, lärt mig saker, jag kan prata spanska, jag har vuxit och förändrats som person och jag har ett andra hem i Barcelona. Det kan ingen ta ifrån mig. Precis som tatueringen på min ankel, så har denna resa lämnat ett spår som ja alltid kommer bära med mig i allt jag gör och jag är extremt tacksam för alltihop.
Med detta inlägg knyter jag ihop säcken för mitt studieår i Barcelona. Iallafall officiellt. Tack till er läsare som följt mig under min resa, och tack för att ni stått ut med allt ifrån strandskryt, förvirring, tankekaos, glädje, äventyr, bibelinlägg, interna skämt och ordbajseri.
Jag hoppas att ni som varit intresserade känner att ni fått ta del av min upplevelse, att framtida EF-studenter blivit inspirerade och att resten av läsarna blivit underhållna. Det har varit mitt mål, samtidigt som jag är väldigt glad över att alltid ha kvar denna dagbok att se tillbaka på när jag längtar tillbaka eller saknar mitt spanska liv.
Det började den 23e augusti 2014. Då skrev jag mitt första inlägg på denna blogg.
::Första inlägget på nya bloggen. Det borde vara en presentation av vad bloggen kommer handla och om vad ni kommer få läsa. Så har det iallafall gått till alla andra gånger som jag försökt starta en blogg. Men denna gång har jag tänkt göra det lite annorlunda. För denna blogg kommer bli just det. Annorlunda.
Jag kan inte presentera vad bloggen kommer innehålla. För det vet jag inte själv. Jag vet inte hur mina dagar kommer se ut, vad jag kommer få se, eller vilka människor jag kommer möta! Det enda jag vet är att jag om 15 dagar ska åka iväg på ett hejdundrande äventyr till Barcelona, och genom denna blogg välkomnar jag dig att hänga med på min resa. Fasten your seatbelt!::
Den blev annorlunda, den här bloggen. Det blev min alldeles egna, personliga blogg. Nu har jag svaren på de där frågorna jag ställde. Jag vet vilka fantastiska människor jag fick möta, och hur mina extraordinära dagar sett ut. Det var 15 dagar innan resan startade. Nu är det 2 dagar efter det tog slut, och jag kan ta mig tusan konstatera att det blev ett hejdundrande äventyr.
Tack för mig!
Gracias por todo.
Välkomnades med rosor på Kastrup
Lille vovvsingen
Storstadsdjungel vs. Skanörs djungel
Sista middagen med gänget i fredags
<3
Tomt.
Mitt väskberg
