BarcelonaLetters: 32 veckor

Dagen har kommit då jag skriver mitt sista söndagsinlägg på plats i Barcelona. 32 veckors-inlägget. Punkten för den sista helgen och den sista söndagen innan jag åker tillbaka till Sverige. Herregud.

Allt det här "sista" gör mig stressad. Jag minns första veckan här. Jag hade varit här i typ 3 dagar och jag började läsa alla EFs avtal och letade efter reglerna för att förkorta sin vistelse till 3 månader istället för mina 9. Jag kände mig vilsen, otrygg och.. inte ensam, det är fel ord. För man var aldrig någonstans utan andra människor. Men ändå. Ensam. Hittar inget mer passande. Ni kan säkert tänka er in i situationen. Jag var helt hundra bombsäker på att jag aldrig i livet skulle klara 9 månader i en stad som var svår att lära känna. Jag fattade inte metrosystemet, människorna runt omkring mig pratade andra språk, vi gick vilse på vägen till skolan för att vägarna var som en labyrint. Jag var helt övertygad om att det här, detta äventyr jag kastade mig in i, var alldeles för stort för mig. Det var lika bra att ge upp efter kortast möjliga tid. 3 månader kan man ändå stå ut.

Men jag ringde aldrig till EF och ändrade min resa. Jag tog tag i mig själv, tittade ut genom fönstret och insåg vart jag var, lärde mig mer och mer, började förstå, skaffade bra vänner och hängde med på alla aktiviteter.

Det blev jul. Fösta etappen avklarad. Och redan då hade känslan blivit en helt annan. Från att jag räknade dagarna och längtade efter att siffran skulle bli högre och högre, och närmre och närmre slutdatumet. Så blev det istället att jag inte ville räkna. Efter ju var första etappen avklarad. Det innebar att det bara var 2 etapper kvar. Och det kändes verkligen inte positivt.

Nu sitter jag här, ytterligare 2 etapper senare med en jäkla känslocirkus inom mig. Jag känner mig stolt för att jag klarade det. Det som i början kändes som världen största utmaning för just mig, och som jag var redo att ge upp. Jag känner mig lyckligt lottad för alla människor jag lärt känna, vänner jag kommer ha för livet, lärare som blivit buddies och en stad som känns som ett hem. Jag känner mig nöjd över hur mycket jag lärt mig och kunskap jag kommer ta med mig för alltid.

Jag känner mig glad för att jag ska återförenas med min familj. Jag saknar dem massor och det ska bli så underbart att se dem igen.

Samtidigt vill jag bara gråta. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill inte lämna lärare, vänner och mitt fina Barcelona. Jag vill inte att detta livet vi levt här, ska vara förbi. Detta äventyr, denna utmaning. 9 månader. Det känns som en evighet. Men också som universums kortaste period. Vi kan inte greppa det. Ingen av oss.

Det är som Monica sa i sitt tal på vår graduationfest i fredags. Vi kommer alltid bära med oss denna upplevelse. Som vår alldeles egna lilla skatt. Det kommer vara konstigt att gå tillbaka till våra gamla liv, för vi är inte längre samma människor. Vi är bättre. Och vi har alltid Barcelonas EF-familj kvar.

Man måste se det så.

I fredagskväll hade vi en underbar kväll uppe på skolans takterass. Klockan 7 samlades vi, uppklädda enligt dresscoden svart el. vitt. Superstiliga allesammans. Både elever och lärare. Vår graduationfest!

En fest som blev känslosam, känslostormig, nostalgisk och glädjefylld. Vi 9 månaderselever är speciella, enligt lärarna. 9 månader är en lång tid och vi känner varandra så väl nu.

Vi började kvällen med att få se en språklig förvandling. När vi kom hit i september fick vi spela in en video där vi i princip sa allt vi kunde på spanska. Dvs, inte mycket. Det var många tabbar, konstiga svar, osammanhängande meningar och vi skrattade så tårarna rann. Därefter fick vi se videorna som vi spelade in förra veckan. Vi alla pratade flytande spanska i sjuttioelva olika verbformer, berättade om tiden här och lät som spanjorer. Det är galet så mycket vi lärt oss. Här fick vi beviset på att det är sant.

Därefter gick vi upp på terassen där kvällssolen fortfarande värmde. Alla vi 18 som "tog studenten" fick sitta längst fram och de andra eleverna bakom. Lärarna stod längst fram på ett podium med händerna fulla av utmärkelser, diplom och hattar. De läste upp en nominering för varje elev och vi fick gissa vem det var. Person fick sedan gå fram där hen fick etthjärta med sin titel, ett diplom och hatt. Det togs foton, och sedan nästa.

Jag var nästan sist så jag var väldigt nyfiken på min nominering. Och den lät ungefär så här: Den elev som alltid visat stort intresse och på ett seriöst sätt velat lära sig spanska. Hon gör alltid sina läxor, får bra på proven och ställer intelligenta frågor. När hon inte förstår något blir hon irriterad på sig själv, men tillslut lär hon sig ändå för hon ger aldrig upp. Hon älskar att sjunga och dansa, och hon är bra på det. Och nu har hon en tatuering permanent på sin kropp som representerar Barcelona och allt hon bär med sig härifrån.

Jag fick titeln "Fröken Duktig", och jag blev väldigt glad. Lärarna grät när vi kramade om varandra, och det blev ganska känslomässigt alltihop. How can it not be? Vi snyggade till oss för fotograferingen och jag fick för första, och förmodligen enda gången i mitt liv bära en amerikansk graduation-hatt. Haha!

När alla fått sina diplom så blev det livemusik, mingel, lite mat och mys. Prata med alla, ta bilder, gråta lite mer och försöka förstå alltihop. Vår graduationfest. Beviset på att det inte är lång tid kvar.

Vid 23 tiden avslutade vi det hela och gick hemåt. Vi gömde känslocirkusen någonstans på vägen så vi kan njuta av sista veckan, utan ledsamheter, innan det är dags på riktigt på fredag.

Lördag och söndag har varit riktigt goa dagar. Och då menar jag RIKTIGT goa! Stranden från 11 till 17.30 båda dagarna. Värre kan man ha det! Trots lite blåst så har det varit 30 grader plus och hur härligt som helst. Vinden var nog ganska nödvändig.

Vi jobbar hårt på våra brännor så att vi ska vara riktigt jäkla bruna när vi kommer hem, och om man ser sig i spegeln så ska det nog inte vara några större problem. Herrejösses vad solen tar!

Speciellt efter man badat och är helt saltig. Såååå himla najs!

Och ni som kan det här med att sola vet hur galet trött man är i huvudet efter dryga 6 timmar på playan. Man är lite såsig i hjärnan om man säger så. Inte supertaggad på att göra något. Så ikväll blir det bara lugnt. Men igår tog vi faktiskt tag i oss själva, och bestämde oss för att utnyttja vår sista lördagskväll.

Jag, Rebecca, Cajsa, Helle och Janne hamnade på Flax&Kale, förmodligen även det för sista gången. Vi avnjöt en helt fantastiskt god middag, mycket nostalgisnack och mys. En helt perfekt kväll, med andra ord. Jag vill umgås så mycket det bara går med mina fina vänner!

Dock hann strandtröttheten ikapp oss vid 22.30-tiden, så då begav vi oss hemåt och lade oss tidigt. Perfekt eftersom vi gick upp med tuppen idag för att vara på stranden så tidigt som möjligt. Vi är så otroligt skandinaviska! På plats senast 11 för att få de bästa platserna! Haha!

Jag har haft min nya bikini dessa dagarna vilket har resulterat i en go bränna på rumpan. Ni vet sådär när byxorna är lite mindre än de gamla och huden som blottas är kritvit... Ingen solfaktor i världs kan rädda en från den fina grisrosa randen som gör så inihelvetes ont så fort man ska sätta sig.

Men det hör till strandlivet. Eller hur? Ska man va fin får man lida pin.

Därför sitter jag nu i min säng i trosor utan sömmar och skriver detta sista söndagsinlägg. Ikväll ska jag plugga lite och sedan bara se på serier. Myskväll, helt enkelt. Ladda upp för kommande vecka som är packad med händelser hit och dit.

Säg mig. Varför sparar man allt till de sista dagarna? Det måste vara ett fenomen som finns i hela världen, för nog fan har kalendern aldrig varit så full som nu. Men, jag ska försöka hinna med en liten uppdatering under veckan ändå. Ända in i kaklet!

Vi hörs! Ha en trevlig söndag!