BarcelonaLetters: It's getting emotional..

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det finns ett bra quote som säger "don't cry because it's over, smile because it happened". Jag vill gärna att mitt huvud ska lyda den tanken, men dessvärre funkar inte praktiken lika bra som teorin..

Det är inte över för min del ännu. Tack och lov. Jag har the time of my life här, och jag är så ofantligt glad att jag vågade beställa 9 månader, istället för 6. Jag är sååå inte färdig här ännu. Men för några av mina absolut närmsta vänner, och några av de bästa vänner jag haft i hela mitt liv, så börjar nu deras sista dagar här i Barca, och det suger. Ursäkta språket känsliga läsare..., men det suger riktigt jävla pissmycket.

Vi började det här äventyret tillsammans, och det känns så himla märkligt att vi inte kommer avsluta det på samma sätt. Vi kom hit den 7e september, vilsna och nyfikna. Och nu sitter vi här, som bästa vänner i vår gemensamma hemstad, och ska behöva säga hejdå. Jag vill att de ska stanna. Jag vill att de ska fortsätta Barca-resan med mig. Men... Don't cry because it's over, smile because it happened. Än har vi flera dagar kvar tillsammans, och de ska ta mig fan bli de roligaste dagarna ever. Vi ska hitta på så mycket kul, och verkligen göra allt av våra sista dagar. Vi tar allt det där jobbiga senare. Smile, because it's still happening.

Tårarna fick dock komma fram igår en liten stund. För trots att det är många dagar kvar, så hade vi, av olika själ, avskedsfesten igår. (det är nog därför jag blev lite extra känslosam i inläggsinledningen)
Först gick vi i skolan som en vanlig tisdag, slutade 13.00 och hann precis med en myslunch i solskenet. Vi promenerade till Copasetic allihop, jag, Salome, Thea, Milan, Rebecca och Hanna, och åt en superlunch under tiden som vi njöt av de 17 graderna och solen på uteserveringen. Hur härligt som helst! The sun is back! I lagom tid tog vi oss sedan hem till respektive boende för att göra oss iordning, och vid 17.00 möttes vi upp allihop på Summum. Lärarna var ju bara för söta som hyrde baren bara för EF. Haha! Alla elever var där, och alla lärarna uppklädda och snofsiga. Det bjöds på mat, dricka och projekterat på väggen rullade ett bildspel med hundratals foton från de 6 månader som gått. Redan när vi såg dessa bilder blev vi känslosamma! Det är så sjukt längesedan! Sedan vi stack till stranden varje eftermiddag, spelade volleyboll i solnedgången, surfade, satte oss på en stentrappa sent på natten och pratade om allt mellan himmel och jord för att lära känna varandra, och fick ett första intryck av alla. Först nu, när det är slutet för några, inser man hur jäkla mycket man upplevt. Och hur galet glad jag är över att vara här. Och att få vara kvar!

Efter att ha minglat runt ett tag satte vi oss ner, och själva "graduation" började. Denna gången var det inte bara en klassisk "fredags-grad", utan lärarna hade även fixat priser till alla de som ska åka, "miss universum-style". De läste upp en motivering, och sedan fick vi gissa. Mister Móvil-Fabian, Miss Atenta-Thea, El Jefe-Ken, Miss Preguntona-Salome, Mister Actividades-Eishi... etc. Så himla rolig idé, och alla motiveringar var så fyndiga och fina.

När Eishi tog emot sitt pris och diplom, valde han också att hålla ett tal. Han har varit här sedan april, alltså 9 månader (lika länge som jag ska vara här), och man ser vilket starkt band han har fått till lärarna och eleverna. Vi är verkligen hans andra familj, och det var med samlad röst han började sitt tal. Han tackade för allt. För alla upplevelser, all kunskap och vänskap. Ungefär så långt kom han på sin hjälplapp innan tårarna kom. Och sedan dröjde det inte många sekunder förrän 90% av personerna i lokalen sträckte sig efter näsdukarna. Vi grät och grät. Tårarna bara rann.

Tårarna byttes sedan ut mot skratt när vi fick se en film som lärarna satt ihop. Vi fick nämligen alla göra en video den dagen då vi kom hit, där vi pratade så mycket vi kunde. Alltså inte mycket. Och nu fick vi se den slutliga språkförvandligen för de som ska åka. Det var hur roligt som helst, och jag fasar lite för min egna video.. Jag minns att det var Vincenc som ställde frågor, och vi svarade bäst vi kunde. Haha! En av de bästa var där Vicenc frågade "Como te llamas?"(vad heter du?) och Ken svarade "Muy bien gracias"(Mycket bra tack), eller när V frågade "Cuanto tiempo va a estar aquí??" (Hur länge ska du vara här?), och Salome svarade "seis manos" (sex händer). Haha! Så klockrent! Och nu för några dagar sedan fick de göra en ny video där de pratade helt obehindrat och felfritt. Det är helt galet vad vi har lärt oss. Och jag ska få lära mig ännu mer!

Dessutom avslutades kvällen på allra bästa vis, då vår käre favorit Vicenc kom på besök. Lille Lille! Som vi saknat honom! Det var så längesedan han var där och man har liksom släppt honom, men när man väl träffade honom igen insåg jag hur mycket jag saknar honom. Energiknippet deluxe som introducerade oss för Barcelona! Kommer alltid vara tacksam för det!

När baren öppnade för vanligt folk avslutades festen, och vi tackade för en mycket trevlig kväll. Många känslor, minnen, tårar och skratt. Men framför allt tacksamhet för alla fina vänner, lärare och livet vi lever här. Svårslaget!

Vi var hemma igen vid 21-tiden och jag såg andra halvleken av Copa Del Rey-semin mellan Barca och Villareal. Fin vinst för FCB och det luktar cup-final. Fingers crossed! Sedan somnade jag och sov tills klockan ringde 10.00 idag.

Skönt med sovmorgon! Det uppskattas! Vi är nog fortfarande trötta efter Valencia, haha! Men det har varit en fantastiskt fin dag igen. Sol, varmt och kuligheter. Dock mest skola, men vi har alltid roligt. Lektioner från 11.40-16.30, och sedan hem för att käka, duscha, plugga och chilla. Rätt skönt!

Sitter och taggar för imorgon, och en efterlängtad fredag. Ni vet vad det är dags för, va? 50 SHADES!! Wohooo! Jag och tjejerna ska se den imorgonkväll och jag är så förbannat excited. Jag är den enda av oss som har läst böckerna och vet vad som kommer hända. På gott och ont, I guess. Haha! Nä, det ska bli riktigt kul! Har sett fram emot denna filmen länge och jag älskar storyn (och Jamie Dornan), så det kan ju bara bli bra!
Jag ska ge ett tydligt, spoilerfritt utlåtande efter, I promise!

Dessutom sitter jag och ler efter att ha fått surprise-post från mamma och pappa! Nunnan kom med ett tjockt kuvert som jag nyfiket fick öppna. Fina fina familj! En Alla <3-dagshälsning och en låda gelehjärtan. De är ju bara för gulliga! Jag vill krama om er massor! Älskar er så mycket! (jag vet att ni läser detta, så här skickar jag en jättekram) <3 <3 <3

Det får bli bloggen idag! Nu har ni fått agera vägg för alla mina känslor som flödat de senaste dagarna, och om jag känner mig rätt lär det bli lite mer av den varan inom de närmsta 1,5 veckorna. Men jag hoppas ni kan stå ut, och så blir det andra bullar sedan. Som sagt, än är det inte dags för dem att åka, så jag säger som jag gjorde tidigare i inlägget. Smile, because it's still happening.

/J